Invigningen 1937 var slutet på en stor epok i Inlandsbanans historia och början på en ny. Som ni kommer att se så var det en diger skara människor inbjudna till festligheterna som kantade inlandsbanans sträckning från Storuman upp till Gällivare. Invigningen hölls i Kåbdalis. Huvudmåltiden hölls i ett jättetält vid älvstranden i Akkats.

Storumans järnvägsstation utsmyckad inför invigningstågets ankomst. Flaggorna vajar i solskenet. Byggnaden bak till vänster i bild är Järnvägshotellet som hade sin storhetstid från nu och 20 år framåt. Pressbyråkiosken till vänster om stationen är en klassiker som man hittade vid nästan samtliga större järnvägsstationer.

En del av personalen framför järnvägsstationen i Storuman. Enligt uppgifter så finns här herrarna Hedman, Moberg, Lind, Holmberg, stinsen Nilsson (Calle Nilssons far), Svanberg, Johansson och en vars förnamn är Anders. Vem som är vem på bilden vet vi inte i dagsläget.

– Bilden har jag fått låna av Ragnar Holmkvist i Gullön* på 70-talet. Jag fick låna flera bilder av honom. C O Nilsson kopierade dessa åt mig, som vanligt. Östen Nilsson, motorvagnsföraren, hjälpte mig med frakten från och till Gullön. Det var ju ingen konst för honom, då han hade turer även åt det hållet. Ragnar, med sin Gunborg, bodde i före detta stationshuset i Gullön. Gunborg var platsvakt vid Gullön till 1965 då stationen avbemannades. Ragnar var spårbesiktningsman innan han gick i pension.
* Gullön ligger där Inlandsbanan stryker förbi Hornavan strax norr om Slagnäs i Norrbotten.

–Jag tror att detta är ett "personaltåg" som gick före invigningståget, kanske dagen före, för att transportera ut den serveringspersonal som SJ värvat att servera vid Akkats och kanske på fler ställen. Gick tåget dagen före, fick personalen bo på tåget. Det är ju sovvagnar på bilden, SJ typ Ao4, nästan det modernaste man hade i den vägen. Och sovvagnar skulle knappast behövts om man inte skulle erbjuda nattlogi. Mina misstankar är alltså att detta personaltåg gick dagen före, eller tidigt på morgonen till Akkats. Under festligheterna i Akkats fick tåget naturligtvis flytta på sig för att ge plats åt invigningståget, men sedan måste det återvända för att hämta personalen för transport därifrån.

Bertil Bengtsson fortsätter:

– Men jag gissar ju bara, jag vet absolut ingenting om detta! Jag har e-postat till järnvägsmuséum och frågat om man har någonting i samlingarna om detta tåg, som ju skymtar till höger i bild på flera av bilderna från Storuman. Den som jag tror är min mor på fotot syns i bakersta raden, femte från vänster (bara ansiktet syns, min mor var kort). Hon hade då ännu inte gift sig med min far (möjligen hade dom precis träffats), så hon hette Anges Hedqvist.

Företag från hela landet bidrog på olika sätt till festens genomförande. Från Nordiska Kompaniet i Stockholm levererades 340 stycken specialdesignade kuverttallrikar som gästerna skulle få behålla som minne över tilldragelsen.
Stockholms Flaggfabrik bidrog med 30 stycken bordsflaggor och Tobaksmonopolet packade 160 stycken påsar innehållande "1 st. cigarr, 1 st. cigarrcigarett samt 3 st. cigarrer".
Från restaurang Bodensia i Boden lånades 1440 stycken glas, ölglas, brännvinsglas, champagneglas samt dessertvinsglas som tillsammans med möbler, köks- och servisattiraljer, mat och dryck fraktades med bil till festplatsen.
Landelius Konditori i Stockholm sände den 2 augusti i specialtransport 400 vol-au-vents (luftig smördegsbakelse) mot den norrländska vildmarken. Dessa skulle fyllas med en varm fiskstuvning och utgöra den specialkomponerade invigningsrätten

Serveringen sköttes av 35 servitörer och hovmästare från Stockholm som rest till Akkats för att på bästa sätt arrangera och genomföra den högtidliga middagen. Militären bistod med ett antal kokvagnar som ställdes upp bakom det jättelika kongresstält som rests invid den brusande Luleälven.

När järnvägarna kom till på 1850-talet skapades nya möjligheter för människor att resa.  Då var tågresorna långa och tidskrävande. Snart skapades behov av ställen där man kunde stanna och äta. ”Måltidsuppehåll” lades in i tidtabellerna
och järnvägsrestauranger byggdes, med eller utan hotell. Järnvägsrestauranger och hotell drevs i både statlig och privat regi. Många av dem var stora, livliga och välskötta. De erbjöd en välkommen måltid och efterlängtad omväxling i den långa tågresan.
Vid slutet av seklet 1800 hade tågresenärerna blivit mer tidsmedvetna och otåliga. Det ställdes krav på att tågen skulle göra så få stopp som möjligt. Sedan ett antal år hade SJ börjat med nattåg. Med mat ombord skulle tågen varken behöva stanna vid hotell eller restaurang. 1897 körde så SJ sin första restaurangvagn.
Järnvägshotellen förlorade i betydelse i takt med att nattågen blev vanligare. Men restaurangerna behöll sin funktion. Väntande resenärer på stationer ville fortfarande äta och restaurangvagnarna skulle förses med mat. På 1960-talet blev det modernt med självserveringar och på 1970-talet kom pubar på modet i stationshusen.
1909 tog Turisttrafikförbundets Restaurangaktiebolag över all restaurangdrift på SJ:s tåg, stationer och tågfärjor. 1938 bildade Järnvägsstyrelsen ett eget restaurangbolag, AB Trafikrestauranger (TR), som tog över restaurangverksamheten.
År 2000 togs TR över av ett företag.